Jag vill komplettera deras goda råd med ett antal insikter som jag fick genom två mindre böcker av Dr Spencer Johnsson som jag har läst i olika omgångar: Who moved my cheese , översatt på svenska till Vem snodde osten, och Out of the maze , under översättning som Lämna labyrinten. Detta är del 1 av 2 artiklar baserad på böckernas klokskap.
Förändring handlar visserligen om att anpassa organisationens resurser och tillgångar till att bättre nå organisationens mål och resultat. Inom ramarna för detta mappar arbetsmetoder, strukturer, styrning, ledning, prioriteringar och inte minst människor och hur vi tillsätter dem de uppgifter som ska utföras. Att strukturera detta utifrån en insikt att förändring krävs, att samla en grupp med ledare och ambassadörer som styr och driver arbetet. Även att löpande påvisa resultatet av nyinförda förändringar (lågt hängande frukt) är viktiga aspekter inom förändringsledning som onekligen är viktiga framgångsfaktorer.
Det är dock lätt att glömma bort individerna bakom ansiktet på de medarbetare som påverkas av en förändring. Konfronterade med ett faktum så kommer människor att reagera annorlunda. Inte för att man direkt väljer sin reaktion, men för att det är en logisk del av ens inre välmående. Förändring är ett beteende som styrs av våra attityder och våra värderingar. Våra värderingar kan variera över tid beroende på var man befinner sig i livet, hur ens privata situation ser ut, vad man har varit med om och vad man vill uppnå mm.
Alla måste vi dessutom hantera olika aspekter av tillvaron. Ibland är den bra, hela livet känns bra och tryggt, ibland är det sämre och man kan vara nedstämd eller deprimerad. I alla dessa fall har vi värderingar som direkt styr oss. Värderingar som motsvarar våra djupa behov. Abraham Maslov beskrev dessa aspekter som fem olika nivåer av behov. Richard Barrett kompletterade denna trappan med ytterligare två nivåer för självförverkligande.
Boken Vem snodde osten beskriver en förändring av beteende i fabelform. I en labyrint (ja den som kommer tillbaka i nästa bok) finns det två möss, Sniff och Snabb som varje dag letar sig fram till ost. De är duktiga och glada när de hittar ost; de letar vidare när de inte hittar, det är deras natur att leta och äta. Då är de glada. Förändring är en del av deras vardag.
I labyrinten lever även två människor, Suck och Stön. Deras vardag består även den av att leta efter ost, samt njuta av den. Till skillnad från mössen så roar de sig vid nyfunnen ost och äter upp den. När en stor mängd ost som de hittat, Oststation C, börjar ta slut, uppstår problem. Vad ska de göra nu? Ska de gå ut och leta vidare eller göra som alltid och förvänta sig att osten kommer tillbaka där den alltid har varit? De bestämmer sig efter många om och men för det senaste, att göra som de alltid har gjort. Osten har ju alltid funnits på Oststation C, så varför skulle den inte komma tillbaka? I stället för att göra som mössen Sniff och Snabb, så förmår inte Suck och Stön anpassa sig till den förändringen som har ägt rum. De brottas med det på olika sätt.
För att göra en kort fabel ännu kortare, så börjar Suck efter några dagar av hunger ändra sina tankar och känner att han borde återgå till letandet för att hitta ny ost. Han tar fram sina springskor och börjar. Det går lite trögt de första dagarna vilket bekräftar Stöns övertygelse om att det är bättre att sitta stilla och vänta på att osten kommer tillbaka. Men...
Vi får i boken följa Suck som hittar ostbitar lite här och där och som uttrycker att han vill fortsätta leta och äta. "Kanske kan han hitta en annan oststation?" Stön följer inte med och deras vägar skiljs åt. Suck fortsätter och lär sig att det är bra att acceptera det oundvikliga, att man faktiskt kan återanvända gamla kunskaper för att komma vidare, även utifrån en jobbig utgångspunkt. Suck frågar sig själv: "vad skulle jag göra om jag inte hade varit rädd? Han kommer fram till att om man går bortom rädslan så känner man sig fri. Han anpassar sig, han förändrar sitt beteende men främst så förändrar han sin attityd. Han inser att ju fortare man släpper taget om den gamla osten, ju fortare hittar man en ny.
Stön, som kommer att figurera i den andra boken, är kvar vid Oststation C och mår sämre och sämre. Han vill inte ens vara med på Sucks resa när han visat den nya osten han hittat. Han envisas i att allt kommer att bli som det alltid har varit, och erkänner till och med att han är för gammal att återuppta sina gamla rutiner.
Vad lär vi oss av denna fabel? Det behövs lite övertygelse för att få förändringsobenägna varelser att anpassa sig till förändrade förutsättningar. Men människor som önskar stabilitet, som förlitar sig på att allt kommer att vara likadant, har svårt med förändring. De behöver ändra sin övertygelse och attityd för att kunna anpassa sina beteenden. Det krävs olika sätt för varje individ. Vissa, som Suck kan göra det självmant, och plockar upp små bekräftande signaler (små ostbitar i labyrinten) för att fortsätta med det nya beteendet. Andra, som Stön, står fast vid sina övertygelser att det kommer att bli som förut. De förändras inte alls.
Människor som Suck kan man hjälpa med att bekräfta deras egna småsteg mot förändring med uppmuntring och bekräftelse om att det de gör är bra. De duger som de är och deras utveckling kommer att leda till den förändring som krävs, att det är en del av deras självförverkligande att utvecklas och att komma vidare som individ, inte enbart som medarbetare eller resurs. Att ge dessa människor insikt om vad det är som driver dem och på vilket sätt deras vardag, privat och i arbetet, bidrar till dessa värderingar och tillfredsställer deras behov. Det är ett viktigt steg för dem att kunna hitta sin plats i förändringsresan och förstå vad som krävs av dem för att vara med om eller till och med bidra till förändringen.
Dem andra då, dem som inte vill, kan eller rättare sagt vågar förändra sig? Om dem kan ni läsa i del 2.
Av: Ronald van Veen
